Generöst blues-ös utan gnöl  Rich Harper höll ett stadigt grepp om sin publik på Café August på tisdagkvällen.  Hudiksvall. Rich Harper må se ut som en gammal indian i väl ingångna sneakers, jeans och tröja. Eller  möjligen som Willie Nelsons yngre brorsa. Likväl är han något i bluessammanhang så noterbart som en  generös och kul scenpersonlighet. Som gitarrist därtill en elegant som vet att less is more. En ömsint förförare  med kvicka lätta fingrar.     Också. Det som gör att tisdagskvällens spelning på Hudiksvalls Jazzklubb med Rich Harper Bands  triosättning (trummor, bas, gitarr) faktiskt aldrig känns monoton, är förstås kapellmästarens förmåga att variera  spelet på sina två gitarrer. Att gå från vekhet över slide-ös till yl - och allt däremellan - utan det någon gång  luktar uppvisning. Eller för den delen förstoppat bluesgnöl.    Rich Harpers känsla för det melodiösa, i kombination med hans uppenbart spontana lekfullhet, håller ett  stadigt grepp om uppmärksamheten också hos åtskilliga av oss gamla jazzhäckar.     Och det borde ju egentligen inte fungera. Med sina självvalda begränsningar förblir rockinfluerad blues i  trioformat oftast en angelägenhet för ett hängivet fåtal, och kan få oss övriga att längta efter Svenskans  söndagskryss.    Trummor och bas har som enda uppgift hålla tåget kvar på rälsen och se till att skenskarvarna kommer där  de ska. Pete Gallagher och Frank Scarpelli sköter uppgiften med all önskvärd säkerhet och lämnar resten åt  Harper. Rätt frasering  Som sjunger med den nonchalanta fraseringen som bara infödda amerikaner besitter. Och som fyller upp  resten av ljudbilden med en obruten musikalisk uppfinningsrikedom. Några gånger tar han den sladdlösa  slidegitarren på promenad ut i ett välfyllt Café August. Andra gånger smeker han fram toner som mest liknar en  katts jamande - eh ja, fast vackert - innan han åter öppnar slussarna för fullt. Som när han tidigt under kvällen  tillsammans med bandet får igång publiken med en absolut magnifik "The thrill is gone".  Cool tajming  I lika formidabla versioner av "Mean ol´world" och New Orleans-geniet Allen Touissants "Get out of my life,  woman" påminns vi om hur totalt beroende den här musiken är av sin coola, tillbakalutade tajming. Sånt  behärskar den här Los Angeles-trion. Det svänger rejält. Rakt igenom.     Så också i extranumret "The Barrelhouse stomp" där den entusiastiska publiken - på Harpers begäran - står  upp, och - på eget initiativ - hänger sig åt den svenska nationalgrenen individualiserad handklappning.  En kul kväll på klubben, kort sagt. Bosse K Pettersson, Hudiksvalls Tidning Webmaster & foto: Ulf Jonsson