Tex mex-brygden kokar Barrio Latino Blues från Arizona betvingade Hudiksvallspubliken - i vårsolen, mitt i veckan. Hudiksvall. Det första som slår en - rakt i solar plexus - är kapellmästare Andy Gonzales påstridigt fläskiga elbas, som mullrar och pumpar fram ett stadigt fundament åt musiken. Nästa sak är gitarristen Leonard Tapia, som oftast väljer att göra precis tvärtom; som visserligen gärna letar fram det där Santana-ylet högst upp i registret, men samtidigt hela tiden pauserar och släpper in luft mellan sina blixtattacker. Trumslagare Joe Mendez stenansikte blir synonymt med hans spelsätt: Klockrent, absolut pålitligt, utan obefogade utsvävningar.    Att kalla det jazz är allt att tänja begreppet lite för långt, även om här finns sådana inslag. Det Barrio Latino Blues från Phoenix, Arizona bjöd den talrika publiken på Hudiksvalls Jazzklubb denna tisdagskväll, handlade till det yttre snarare om klassisk rock och blues kryddad med en hel del latinska (i meningen spansk/mexikanska) tongångar. Ett grundkoncept med, visar det sig, överraskande stor variation. Tar musiken på allvar Men mest av allt visade sig Barrio Latino Blues vara ett band som tar sin musik och sin publik på största allvar. Även om repertoaren till stor del består av klassiker man ibland tror sig ha hört till leda, är det hela tiden välrepeterat, välarrangerat och inte minst väl genomtänkt: De här musikanterna har en klar idé om vad de vill göra med varje tolkning. Här ingår inte minst att ge plats för rymd och dynamik; gång efter annan tar man ner musiken till strax under en viskning. Andra gånger, som i en kolossal "Ain´t nobodys business" låter man intensiteten stegras tills det rimligtvis inte borde kunna svänga mer - då ökar man lite till.    Eller så hänger Andy Gonzales av sig basen för ett känsligt, lågmält akustiskt nummer på spanska tillsammans med sångerskan Jennifer Rico. Då passerar tåget under Folkets Hus. Dynamik Till klangen är Jennifer Ricos röst lik många andras, och visst har hon koll på alla de kända rockmanéren. Men också här handlar det om dynamik och förmågan att ge varje sång sin egen prägel; att få en sliten "Mercedes Benz" eller "Summertime" att kännas spännande.    Men det som de som var där kommer att prata om på jobbet idag är Andy Gonzales solonummer där han får basen att låta som en (stundtals akustisk) gitarr - denne anmälare har i alla fall aldrig hört något dylikt - varpå han fyller på med klockren falsettsång i en spansk ballad!    Med tanke på att mycket av den här musiken är gjord att dricka kannvis med öl till i rökiga, mörka lokaler, är det onekligen en bedrift av Barrio Latino Blues att, med vårsolen stickande in genom Café August stora fönster under hela första set, få med sig en ansvarskännande mitt-i-veckanstädad publik, på det sättet som sker.    Sånt går bara stora musiker iland med. Bosse K Pettersson Webmaster & photo: Ulf Jonsson